Artikel 1 Liftwetgeving
Vandaag alweer overgewerkt. Het geld moet namelijk rollen, maar wel mijn kant op!
Vanmorgen vroeg ( lees 06.30!) liep ik slaperig met halfgesloten ogen vanuit de kleedruimtes het pand in op weg naar de afdeling waar ik zou gaan werken. Vanwege veiligheidsredenen gaan er in het hele grote pand maar een beperkt aantal liften naar de afdelingen. Dit resulteert in dat alle indienstkomende collega’s vaak als haringen in een ton opeengepakt in de lift staan als zij plichtgetrouw naar hun werk gaan.
En ook deze dag was niet anders. Ik stapte als laatste van de kudde de lift in en voelde al gelijk een vreemd soort spanning afkomstig van de samengedrukte menigte. Een soort van stress die niet te benoemen was en ook de oorzaak was me niet bekend.
Nadat we inmiddels al 2 verdiepingen van de 6 hadden afgelegd kwam ik er achter wat de reden was van het ongemakkelijke gedraai en gesteun van mijn collega’s:…IK!
Ik, in hoogst eigen persoon, had me namelijk schuldig gemaakt aan overtreding van artikel 1 van de Liftwetgeving;
”Hij, die met als oogmerk het ongemakkelijk laten voelen van zijn medemens, opzettelijk met zijn gezicht naar de menigte gaat staan, in plaats van met zijn gezicht naar de deur of het digitale scherm met verdiepingaanduiding, wordt, als schuldig bevonden aan ”anti-kuddegedrag” gestraft met een geldboete van de 1e categorie of een gevangenisstraf van hoogstens 2 jaar.”
Na beseft te hebben wat voor een misdrijf ik zojuist had begaan, bood ik mijn verontschuldigingen aan ten opzichte van mijn collega’s en draaide me om waardoor ik in die positie kwam te staan die voor hen het meest behaaglijk was. De rust, die ik even daarvoor zo wreed verstoord had door iedereen te confronteren met mijn slaperige gezicht, was wedergekeerd.
Hisslagen §1
Jobbat extra igen idag. Pengarna ska nämligen rulla, men helst åt mitt håll!
Tidigt i morse ( läs 06.30!) gick jag, sömnigt och med halvslutna ögon, från omklädningsrummet till min jobbavdelning, som ligger längre bort i huset.
Av säkerhetsskäl finns det, i det otroligt stora huset, bara ett fåtal hissar, som åker upp till de olika avdelningarna. Detta resulterar i att alla kollegor, som går i tjänst, ofta står packade som sillar i den lilla hissen när de plikttroget åker upp till sina avdelningar för att börja jobba.
Och denna dag var inget undantag. Som sista av flocket klev jag in i hissen och jag kände direkt närvaron av en konstig sorts spänning kommande från det ihoppressade vimlet. Någon slags stress som jag inte kunde beskriva eller hitta orsaken till.
Efter vi hade rest två av sex våningar upptäckte jag orsaken till det obekväma stönandet och stånkandet av mina kollegor:… JAG!
Jag, i högst egen person, hade nämligen brutit mot 1§ av Hisslagen;
”Den som, med uppsåt att få medmänniskan att känna sig illa till mods, olovligen placerar sig med ansiktet mot vimlet i stället för med ansiktet mot dörren eller den digitala skärmen som visar våningarna, dömes för ”antiflockbeteende” till dagsböter eller fängelse i högst två år.”
Efter att jag hade förstått vilket brott jag just hade begått, bad jag mina kollegor om ursäkt och jag vände mig om tills jag kom i den positionen, som var mest komfortabel för dem.
Lugnet, som jag så brutalt hade stört innan, genom att konfrontera alla med mitt sömniga ansikte, hade återvänt.
