.JPG)
Sneeuwpret!
Het hele weekend is Zweden al druk bezig met zich te verstoppen onder het witte goud. Het is alsof de wereld een beetje mooier is, als ze bedekt is onder deze witte vlokkendeken. Ondanks de temperatuurdaling wordt de sfeer warmer en de mensen lijken zelfs rustiger, alsof ze hun adem inhouden om de vredige sfeer niet te verpesten.
Ja, de winter is een feit en ook al beweren de Zweden dat de Zweedse zomers de mooiste zijn, vind ik dat de Zweedse winter er ook wat van kan!
Wat is er geweldiger dan na 's avonds nog met de honden buiten gelopen te hebben over het natgeregende asfalt en het blubberige grasveld om vervolgens 's morgens de gordijnen open te doen en begroet te worden door een centimetersdik sneeuwlandschap.
Eerste instinktieve reaktie: NAAR BUITEN! NU! Sneeuwballen... Zo'n uh.. POP! Rollen, sleeen!
Tweede meer realistische reaktie: oh ja.. ik ben bijna 32! Maar, ik ben wel bijna 32 jaar met twee honden!
Kortom: een uitermate goed excuus om je als een malloot te gedragen.
Al vanaf gisteren raast er een heuze sneeuwstorm over Zweden. Dit houdt in dat het niet echt fantastisch is om buiten te zijn. Ten eerste kom je haast niet vooruit ( zelfs ik niet met mijn formaat: knappe storm!) en ten tweede zie je door de sneeuw geen hand voor ogen.
Dus honden uitlaten is voor zowel baas als hond een regelrechte marteling.
Rond 13.00 uur vanmiddag ging de storm liggen en dus besloot ik met de honden een iets langere wandeling te gaan maken.
Gewapend met een paar rubberlaarzen ploeterde ik met onze viervoeters door de sneeuw. Wat is er leuker dan door die sneeuw te lopen, die nog niet bezoedeld is door talloze voetsporen? Alsof je voor het eerst een andere planeet betreedt: de eerste mens op de maan! Dus vol enthousiasme begonnen Nala, Bobbie en ik aan onze pionierstocht over het grasveld dat nog onberoerd voor ons lag. Er niet over nadenkend dat het grasveld, indien niet bedekt door sneeuw, voorzien is van kleine heuvels die in dit geval niet te zien waren. De sneeuwstorm had er namelijk voor gezorgd dat de sneeuw op een gelijke hoogte lag waardoor het grasveld een egale vlakte leek.
Ja, ik keek wel op toen ik al dapper stappend zo FLOEP in een keer tot mijn heupen in de sneeuw wegzakte. Nog verbaasder waren de twee hoogbejaarde viervoeters die vrijwel helemaal verdwenen.
Nu heeft Nala als voordeel dat ze een paar decimeters meer heeft mogen groeien in de hoogte dan haar bastaardzus. Dus zij kon er de lol nog wel van inzien en greep deze onverwachte wending dan ook aan om als een wilde door de sneeuw te wervelstormen. " Wat een waanzinnige spel heeft de baas nu weer verzonnen zeg.. SUPER"!! Bobbie was van een minder gelukkig lot voorzien. De vele centimeters die zij als gevolg van een theoretisch onmogelijke kruizing tussen een labrador en een teckel tekortkomt, zorgden ervoor dat zij met kop en al onder de sneeuw verdween.
Bobbie, die over een verrassende hoeveelheid hersencellen beschikt ( in tegenstelling tot haar Mechelse herder zus) besloot dan ook dat de beste methode was om een resolute staking in te zetten. Met een blik van "je hebt me veel gekke dingen laten doen maar dit gaat ECHT te ver" legde ze zich op haar zij en verrekte het om verder te lopen. Geen lange sneeuwwandeling dus.
Ja, de winter is een feit en ook al beweren de Zweden dat de Zweedse zomers de mooiste zijn, vind ik dat de Zweedse winter er ook wat van kan!
Wat is er geweldiger dan na 's avonds nog met de honden buiten gelopen te hebben over het natgeregende asfalt en het blubberige grasveld om vervolgens 's morgens de gordijnen open te doen en begroet te worden door een centimetersdik sneeuwlandschap.
Eerste instinktieve reaktie: NAAR BUITEN! NU! Sneeuwballen... Zo'n uh.. POP! Rollen, sleeen!
Tweede meer realistische reaktie: oh ja.. ik ben bijna 32! Maar, ik ben wel bijna 32 jaar met twee honden!
Kortom: een uitermate goed excuus om je als een malloot te gedragen.
Al vanaf gisteren raast er een heuze sneeuwstorm over Zweden. Dit houdt in dat het niet echt fantastisch is om buiten te zijn. Ten eerste kom je haast niet vooruit ( zelfs ik niet met mijn formaat: knappe storm!) en ten tweede zie je door de sneeuw geen hand voor ogen.
Dus honden uitlaten is voor zowel baas als hond een regelrechte marteling.
Rond 13.00 uur vanmiddag ging de storm liggen en dus besloot ik met de honden een iets langere wandeling te gaan maken.
Gewapend met een paar rubberlaarzen ploeterde ik met onze viervoeters door de sneeuw. Wat is er leuker dan door die sneeuw te lopen, die nog niet bezoedeld is door talloze voetsporen? Alsof je voor het eerst een andere planeet betreedt: de eerste mens op de maan! Dus vol enthousiasme begonnen Nala, Bobbie en ik aan onze pionierstocht over het grasveld dat nog onberoerd voor ons lag. Er niet over nadenkend dat het grasveld, indien niet bedekt door sneeuw, voorzien is van kleine heuvels die in dit geval niet te zien waren. De sneeuwstorm had er namelijk voor gezorgd dat de sneeuw op een gelijke hoogte lag waardoor het grasveld een egale vlakte leek.
Ja, ik keek wel op toen ik al dapper stappend zo FLOEP in een keer tot mijn heupen in de sneeuw wegzakte. Nog verbaasder waren de twee hoogbejaarde viervoeters die vrijwel helemaal verdwenen.
Nu heeft Nala als voordeel dat ze een paar decimeters meer heeft mogen groeien in de hoogte dan haar bastaardzus. Dus zij kon er de lol nog wel van inzien en greep deze onverwachte wending dan ook aan om als een wilde door de sneeuw te wervelstormen. " Wat een waanzinnige spel heeft de baas nu weer verzonnen zeg.. SUPER"!! Bobbie was van een minder gelukkig lot voorzien. De vele centimeters die zij als gevolg van een theoretisch onmogelijke kruizing tussen een labrador en een teckel tekortkomt, zorgden ervoor dat zij met kop en al onder de sneeuw verdween.
Bobbie, die over een verrassende hoeveelheid hersencellen beschikt ( in tegenstelling tot haar Mechelse herder zus) besloot dan ook dat de beste methode was om een resolute staking in te zetten. Met een blik van "je hebt me veel gekke dingen laten doen maar dit gaat ECHT te ver" legde ze zich op haar zij en verrekte het om verder te lopen. Geen lange sneeuwwandeling dus.
Snöglädje!
Under hela helgen har Sverige hållit på att gömma sig under det vita guldet. Det verkar som att världen är lite vackrare när den är täckt av ett vitt flingtäcke. Trots temperaturminskningen blir atmosfären allt varmare och folk verkar vara lugnare, precis som att de håller andan för att inte förstöra den fridfulla stämningen.
Ja, vintern är ett faktum och även om svenskarna påstår att de svenska somrarna är de vackraste, tycker jag att de svenska vintrarna också rockar!
För vad är mer underbart än att, efter att ha promenerat med hundarna över den nerblötta asfalten och den leriga gräsmattan kvällen innan, öppna gardinerna på morgonen för att sedan bli välkomnad av ett fleracentimeterstjockt snölandskap.
Den första instinktiva reaktionen: UT! NU! Snöbollar… Sån där uhhhh…. GUBBE! Rulla, åka pulka!
Den andra, mer realistiska reaktionen: just det.. jag är nästan 32 år gammal! Men, jag är nästan 32 år gammal och har två hundar!
Med andra ord: en ytterst bra ursäkt för att kunna bete mig som en fullständig idiot.
Sedan igår har en rejäl snöstorm svept över Sverige. Detta innebär att det inte riktigt är så kul att vara utomhus just nu. Å ena sidan för att man knappast kan flytta sig fram (till och med jag, med mitt bastanta format, lyckas inte med det: vilken duktig storm!). Och å andra sidan kan man inte se handen framför sig på grund av de stora mängderna snö.
Så att gå ut med hundarna betyder rena tortyren för både matte och vovvarna.
Cirka klockan 13.00 i eftermiddags lugnade stormen sig så jag bestämde mig för att ta en lite längre promenad med hundarna.
Beväpnad med mina gummistövlar plöjde jag med mina fyrfotadjur genom snön.
Och vad är roligare än att gå genom snön som inte är besudlad än av otaliga fotspår? Det är som att beträda en annan planet för första gången: den första människan på månen!
Så full av entusiasm började Nala, Bobbie och jag med vår pionjärresa över gräsmattan som låg alldeles orörd framför oss. Utan att tänka på att gräsmattan i vanliga fall består av små backar, som i nuläget inte var synliga. Snöstormen gjorde nämligen att all snö låg på samma höjd så att gräsmattan verkade helt jämn.
Ja, jag förvånades när jag, modigt stapplande, plötsligt ”SWUSH” sjönk ned i snön ända till höften. Ännu mer förvånade var de två uråldriga jyckarna som liksom helt och hållet försvann.
Nala har som fördel att hon fick växa några decimeter mer i höjden än hennes hybridsyster. Så hon förstod det roliga med det hela och använde denna oväntade vänding för att vilt kunna virvla runt i snön. ”Vilken vansinnig lek matte har hittat på nu.. SUPER!”
Bobbie var inte lika lyckligt lottad. De många centimeter, som hon saknar på grund av att hon är en teoretiskt omöjlig blandning mellan en labrador och en tax, gjorde att hon försvann under snön med hela kroppen ända till över huvudet.
Bobbie, som förfogar över en överraskande mängd hjärnceller (till skillnad från hennes schäfersyster) bestämde sig att det bästa sättet för att kunna handskas med situationen var att sätta igång en resolut strejk.
Med blicken i ögonen som att hon ville säga: ”Du har fått mig att göra många konstiga saker, men nu har du VERKLIGEN gått för långt” la hon sig på sidan och vägrade att gå vidare.
Den långa snöpromenaden blev alltså aldrig av.
Ja, vintern är ett faktum och även om svenskarna påstår att de svenska somrarna är de vackraste, tycker jag att de svenska vintrarna också rockar!
För vad är mer underbart än att, efter att ha promenerat med hundarna över den nerblötta asfalten och den leriga gräsmattan kvällen innan, öppna gardinerna på morgonen för att sedan bli välkomnad av ett fleracentimeterstjockt snölandskap.
Den första instinktiva reaktionen: UT! NU! Snöbollar… Sån där uhhhh…. GUBBE! Rulla, åka pulka!
Den andra, mer realistiska reaktionen: just det.. jag är nästan 32 år gammal! Men, jag är nästan 32 år gammal och har två hundar!
Med andra ord: en ytterst bra ursäkt för att kunna bete mig som en fullständig idiot.
Sedan igår har en rejäl snöstorm svept över Sverige. Detta innebär att det inte riktigt är så kul att vara utomhus just nu. Å ena sidan för att man knappast kan flytta sig fram (till och med jag, med mitt bastanta format, lyckas inte med det: vilken duktig storm!). Och å andra sidan kan man inte se handen framför sig på grund av de stora mängderna snö.
Så att gå ut med hundarna betyder rena tortyren för både matte och vovvarna.
Cirka klockan 13.00 i eftermiddags lugnade stormen sig så jag bestämde mig för att ta en lite längre promenad med hundarna.
Beväpnad med mina gummistövlar plöjde jag med mina fyrfotadjur genom snön.
Och vad är roligare än att gå genom snön som inte är besudlad än av otaliga fotspår? Det är som att beträda en annan planet för första gången: den första människan på månen!
Så full av entusiasm började Nala, Bobbie och jag med vår pionjärresa över gräsmattan som låg alldeles orörd framför oss. Utan att tänka på att gräsmattan i vanliga fall består av små backar, som i nuläget inte var synliga. Snöstormen gjorde nämligen att all snö låg på samma höjd så att gräsmattan verkade helt jämn.
Ja, jag förvånades när jag, modigt stapplande, plötsligt ”SWUSH” sjönk ned i snön ända till höften. Ännu mer förvånade var de två uråldriga jyckarna som liksom helt och hållet försvann.
Nala har som fördel att hon fick växa några decimeter mer i höjden än hennes hybridsyster. Så hon förstod det roliga med det hela och använde denna oväntade vänding för att vilt kunna virvla runt i snön. ”Vilken vansinnig lek matte har hittat på nu.. SUPER!”
Bobbie var inte lika lyckligt lottad. De många centimeter, som hon saknar på grund av att hon är en teoretiskt omöjlig blandning mellan en labrador och en tax, gjorde att hon försvann under snön med hela kroppen ända till över huvudet.
Bobbie, som förfogar över en överraskande mängd hjärnceller (till skillnad från hennes schäfersyster) bestämde sig att det bästa sättet för att kunna handskas med situationen var att sätta igång en resolut strejk.
Med blicken i ögonen som att hon ville säga: ”Du har fått mig att göra många konstiga saker, men nu har du VERKLIGEN gått för långt” la hon sig på sidan och vägrade att gå vidare.
Den långa snöpromenaden blev alltså aldrig av.
